Från grunda havsvikar till våtmarker

Till följd av landhöjningen kommer grunda havsvikar att så småningom avsnöras från havet, och till slut utvecklas de till sjöar med sött vatten. Det första stadiet kallas för flada. Flador är fortfarande i kontakt med havet, men de har en tydlig undervattenströskel i mynningen. De är grunda, i medeltal bara 1 m djupa, och därför det är vanligt att de är bottenfrusna vintertid. Både växter och djur trivs väldigt bra här under våren och sommaren; vattnet värms snabbt, det finns mycket näring och miljön är skyddad. Flador är därför bra lekplatser för fisk och fåglarna häckar gärna i de lugna vikarna. Växtligheten kan se väldigt olika ut i olika flador, men för det mesta finns det undervattenskärlväxter, kransalger och vass. Bottnen i själva viken är nästan alltid mjuk av gyttja och slam, medan mynningens tröskel består av sten och grus.

 

 

 

 




Bild 1: Flador vid norra Lappören.

I takt med landhöjningen utvecklas flador så småningom till glon. Till skillnad från flador, kommer det in havsvatten i glona bara vid högvatten eller vid höststormar. Vattnet i glona är därför sötare än vad det är i flador. Här trivs ofta sötvattensväxter som andmat och gäddnate, men borstnate är inte heller ovanlig. Runt gloet växer ofta också ett tjockt vassbälte, vilket erbjuder utmärkta skyddade boplatser för häckande fåglar.

 

 

 

 

 

 


Bild 2: Glo med riklig vattenvegetation, Haggisgrund i Revöfjärden.

När det inte mera flödar in något havsvatten i gloet, kan man kalla det en sötvattensjö. Många sjöar har brunfärgat vatten med endast lite vegetation. Olika näckrosarter och vattenmossor kan dock trivas riktigt bra här. Så småningom kan sjöarna börja växa igen och bilda våtmarker. Vitmossor kan då börja breda ut sig från sjöstränderna in mot mitten och myrvegetationen som starr, vattenklöver, missne och vattenmåra blir allt frodigare.

 

 

 

 

 

 


Bild 3: Vitmossa, starr och kråkklöver är vanliga växtarter på våtmarker.

I Kvarkens skärgård kan man se utvecklingen från flada till sjö och våtmark på flera ställen. Till exempel på Lappörarna finns tydliga flada-glo-sjö-kedjor, men enskilda flador och glon finns även över hela världsarvsområdet.

 

 

 

 

 


Bild 4: Flada-glo-sjö-serier på norra Lappören

En del av våt- och myrmarkerna kan vara trädbevuxna. Sumpiga skogar med vide, glasbjörk, al och gran kan man hitta mellan kullar och närmare stränder. På andra ställen där marken består av ett tjockare lager av torv och vitmossa, trivs tall tillsammans med getpors, kråkris eller ljung. De flesta myrarna i Kvarkens skärgård är ganska små, men finns lite här och där. Man kan hitta dem på Björkö, Slåttskär, Storskär (Valsörarna), Villskär (Mickelsörarna), och söderut på Halsön i Korsnäs skärgård.

 

 

 

 

 

 


Bild 5: Tallmosse

 

 

 

 

 

 


Bild 6: Skogbevuxen myr

Källor:

Airaksinen O., Karttunen K. (red.), 1999. Natura 2000 handbok över de finska naturtyperna, svensk översättning (Åhman M. och Stenberg M.) av den finska utgåvan Natura 2000 – luontotyyppiopas, Finlands miljöcentral, Ympäristöopas 46, 194 s. 2001.

Hannus J-J. 2010. Kartering av flador och glon i världsarvsområdet Kvarkens skärgård 2010. Sammanfattning/rapport, Forststyrelsen, Vasa

Hietikko-Hautala T. 2010. Jääkauden jälkinäytös – Merenkurkun saariston maailmanperintö. Waasa Graphics, Vasa

Ollqvist S. 2005. Skötsel- och användningsplan för Mickelsörarna-Rödgrynnorna. Västra Finlands miljöcentrals duplikat 121/2005. Forststyrelsen, Vasa

Rinkineva L., Bader P. 1998. Kvarkens natur. Kvarkenrådets publikationer 10, Vasa