Höga Kusten

Den geologiskt sett snabba och stora landhöjningen efter den senaste inlandsisen är orsaken till att Höga Kusten blivit utsett till ett världsarv. När den senaste inlandsisen var som tjockast, cirka 3 km, låg dess centrum vid Höga Kusten. Isen var ofantligt tung och tryckte ner jordskorpan. När isen började dra sig tillbaka för ungefär 20 000 år sedan, började landet höja sig igen. Där jordskorpan var som mest nertryckt, har den totala landhöjningnen varit som störst. Ingen annanstans i världen har den totala landhöjningen varit så stor som i Höga Kusten-området. Som mest var jordskorpan 800 meter lägre än idag. Sedan isen smält och havet började bearbeta landskapet, har landet höjts 286 meter i förhållande till havsytan och landhöjningen fortsätter med 8 mm per år än idag.

De mest tydliga lämningarna som bevisar landhöjningen efter inlandsisen är kalottbergen, klapperfälten, grottorna och avsnörningsvikarna. Kalotterna består av morän och har inte påverkats av havets vågor eftersom de stack upp som små öar ur havet efter att inlandsisen smultit. Kalotternas nedre gräns kallas därför högsta kustlinjen. Det speciella med Höga kusten är att högsta kustlinjen horisontellt sett ligger så nära den nuvarande havsstrandlinjen. Ibland är det bara någon kilometer mellan den forna högsta kustlinjen och den nuvarande havsstrandlinjen.

När landet höjde sig blev stränderas lager av jord och sten hårt ansatta av havets bränningar. I branta partier renspolades berget helt. De finkorniga materialen följde med ut i havet, medan de grova och tunga bara flyttades korta sträckor eller blev kvar. Stenarna rullade mot varandra, kantigheter nöttes ner och blev det som idag är klapperfält. Stenmaterialets ursprung är skiftande. Här finns alla möjliga bergarter, eftersom många stenar följde inlandsisen lång väg. Stenar i olika färger tillsammans med den gröna kartlaven gör klapperfälten brokigt färggranna. På Högklinten finns världens högst belägna klapperfält och vid Norrfällsviken finns ett fält där klapperbildningen fortfarande pågår. Dessa fält kallas även för djävulsåkrar.

Den fortgående landhöjningen gör att ständigt nya landområden utsätts för havsvågornas bränningar. I särskilt exponerade lägen har grottor svarvats ut längs svaghetszoner i bergsbranterna. Grottorna finns längs hela Höga Kusten, med fina exempel på norra Ulvön, Högbonden och på 105 meters höjd på Mjältön. Dessa grottor har bildats på så kort tid som cirka 500 år.

Ända sedan isen lämnade området har havsområden grundats upp. Ofta har förbindelsen till havet stängts och insjöar har bildats som ibland har vidareutvecklats till våtmarker. I många sjöar finns det kvar små räkor som i vanliga fall finns i havet.