Landhöjningen

Den senaste istiden, Weichsel, inleddes för 115 000 år sedan och avbröts flera gånger innan den för 30 000 år sedan gick in i en huvudfas. För 22 000 år sedan hade nedisningen sin största utbredning (se kartan) och då täckte iskanten Berlin och tangerade London, Warszawa och Moskva. Inlandsisen låg också över Nordamerika där hela Kanada täcktes och iskanten gick ner söder om de stora sjöarna i USA. Isen i Nordeuropa var som allra tjockast, cirka 3 000 meter, precis över Höga kusten.

Kvarkens skärgård

Den väldiga ismassan över Höga Kusten och Kvarkens skärgård pressade ner jordskorpan så mycket som 800 meter under sin ursprungliga nivå. En markant klimatförbättring gjorde att inlandsisen för 18 000 år sedan började smälta undan från kanterna och in mot centrum. Allteftersom isen blev tunnare minskade trycket på jordskorpan och landet började resa sig. Från början gick det snabbt, med mer än 10 centimeter per år, senare allt långsammare.

Bild 1: Landhöjningsprocessen

För 10 500 år sedan låg iskanten här. Cirka 1500 år senare hade i stort sett hela inlandsisen smält bort. När isen lämnade vårt område hade landet redan höjt sig 500 meter, en process som tog 8 400 år. Fram till idag har området höjt sig med 286 meter, som är den högsta uppmätta kustlinjen på Skulebergets topp. Nu är landhöjningen 8 millimeter per år och forskarna tror att det kommer att dröja ytterligare minst 10 000 år att klara av de resterande över 100 landhöjningsmetrarna som återstår innan processen avstannar.

Bild 2: Landhöjning i Kvarkens skärgård.

Landhöjningen gör att Kvarkens skärgård växer med 1 km2, alltså 100 hektar, varje år. Detta motsvarar ungefär 80 stycken Vasa torg. Nya öar stiger ur havet medan andra växer och sammanfogas. Vikar avsnörs och blir till flador, glon, sjöar och våtmarker. Och om drygt 2000 år kommer vi i Kvarken att ha landförbindelse mellan Finland och Sverige, som bryts endast av en bred älv. Samtidigt omvandlas Bottenviken till Europas största insjö.

Vasa skärgård

Bild 3: Landhöjning i Kvarkens skärgård.

Under ständig förändring

Till följd av landhöjningen förändras naturen ständigt både ovan och under vattenytan. Medan växter och djur i Atlanten har haft miljoner år på sig att anpassa sig till sin miljö, så har arterna i Kvarkens brackvatten inte haft mer än några tusen år på sig. Det är därför som det finns så få arter här jämfört med i världshaven.

Då landet stiger upp ur havet koloniseras det snabbt av vass, starr och olika strandängsväxter. De här växterna får stå ut med att bli både våta och frusna om rötterna. Efter 30-40 år har marken stabiliserats tillräckligt för att älggräs, havtorn och al ska kunna ta över. Nästa i tur är lövträd som björk och rönn. Till slut är marken tillräckligt gammal, ca 60 år, för att granskog ska trivas. Det här kallas succession och ger upphov till tydliga bälten som man lätt kan se själv då man vandrar från stranden längre in mot öns högsta punkt. Föränderligheten gör att landhöjningsskogarna är rika på arter och många sällsynta och hotade arter bor i dem, t ex vitryggig hackspett.

Bild 4 och 5: Strandsuccession.

Källor: Världsarv i samverkan 63°N, Botnia-Atlanticas undervisningsmaterial.