Världsarv i de nordiska länderna

I de nordiska länderna finns 4 naturarv, 26 kulturarv och ett kombinerat natur- och kulturarv (2012). Världsarven Höga Kusten/Kvarkens skärgård (Sverige/Finland) och Struves kedja (Finland/Sverige/Norge) går över nationsgränserna.

Sverige har flest världsarv av de nordiska länderna: 12 stycken kulturarv, 1 naturarv (Höga Kusten/Kvarkens skärgård) och ett kombinerat världsarv (Laponia). Drottningholm blev Sveriges första kulturarv 1991 och fjälllområdet Laponia fick kultur- och naturarvsstatus 1996. I Laponia ingår de fyra stora nationalparkerna Muddus, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet.

Norge har sju världsarv och det senaste norska tillskottet på världsarvslistan är deras enda naturarv Vestnorsk fjordlandskap, som omfattar Geirangerfjorden och Nærøyfjorden.

Danmark har tre kulturarv och ett naturarv på världsarvslistan. Runstenarna "Jellingmonumentet" är Danmarks mest kända världsarv. Danmarks enda naturarv ligger på Grönland, Ilulissat isfjord.

Island har ett kulturarv på världsarvlistan, nationalparken Þingvellir. Þingvellir är en mycket viktig historisk plats för islänningarna, där man har hållit folkting och domstol från 900-talet till 1700-talets slut. År 2008 medtogs ön Surtsey på världsarvslistan som ett naturarv.

Nordiska Världsarvscentret

Det Nordiska Världsarvscentret (The Nordic World Heritage Foundation NWHF) är ett kategori II center som arbetar under ledning av UNESCO för implementering av UNESCOs världsarvskonvention (1972) för bevarande av världens kultur- och naturarv i samarbete med World Heritage Centre.

NWHF är en icke vinstbringande organisation som stöder internationella aktiviteter inom ramen för UNESCOs program. Centret grundades 2002 av den Norska staten i samarbete med de andra Nordiska länderna och UNESCO. NWHFs styrelse består av representanter från de övriga Nordiska länderna och UNESCO. Sekretariatet har sitt huvudkontor i Oslo.